Den som dör lyckligast vinner

Beställningar görs genom e-post till viki@klingstedt.nu

Pris (inkl. frakt)
Sverige: 200 Kr
Norden: 250 Kr


En bok skriven av Viki Klingstedt om tiden efter förlusten av hennes son.

"Din bok var oerhört fängslande och det vara länge sedan jag sträckläste något. Jag har gråtit och läst om vartannat hela natten.Tack Viki för att du öppnade ögonen på mig! Förstår visserligen att ingen någonsin kan sätta sig in i smärtan om man inte har varit där men jag är övertygad om att jag kan se och möta det bättre i framtiden."  Kerstin

"Den som dör lyckligast vinner är lättläst och gripande, skriven i dagboksform, ibland som dikter med korta fraser. Man får verkligen en inblick i författarens kaotiska tid när hon både behöver egen tröst och försöker vara den trygga punkten i familjen." Marianne Ericson, BTJ, Häftepos 14106100


Utdrag ur boken

1/7 2007

Kl. 00.30. Telefonen ringer. Dotter 1: "Tuomas ligger på sjukhus efter att ha hoppat ner från en bro i Göteborg. U, hans kompis, ringer igen när han vet lite mer."

Vad har jag gjort för att bestraffas så här hårt?
Jag klarar inte det här.
Låt mig försvinna.
Jag vill inte vara med längre.
HELVETES HELVETE.

Jag sitter uppe i min loftsäng med mobilen i handen. Jag fattar ingenting. Jo, jag fattar men vill inte fatta. Klättrar ner och börjar vanka runt i lägenheten fortfarande med telefonen krampaktigt i handen. Klättrar upp i sängen igen, ner, upp. Tänker tanken: K är redan död. Men inte min son.

På sitt rum spelar lille sonen World of Warcraft med en kompis. Ovetande. Jag går in till honom och berättar att hans bror ligger på sjukhus.Han svarar "jaha" och fortsätter att spela. Jag låter dem vara.

Jag ringer till Tuomas pappa. Dotter 1 har sagt till honom att vi skall åka efter klockan 6 på morgonen till Göteborg, men pappan har redan kollat bilen. Både han och jag är i startgroparna.

Jag ringer kompis U och jag hör honom säga: "Man vet inte om han överlever."
Vet inte om han överlever.
Vet inte om han överlever.
Vet inte om han överlever.
Jag säger att vi åker till Göteborg så fort vi kan och han blir lättad.

Ringer dotter 1 igen. Säger att vi inte kan vänta till klockan 6, vi måste åka nu.
Till slut fattar hon.

Jag går in till lille sonen och talar om för honom att vi skall till Göteborg. Han vill inte följa med men när han får höra att det kanske är sista gången han ser sin storebror i livet förstår han. Kompisen lommar iväg hemåt i den svarta natten.

Klockan är 4. Världen har stannat. På väg från Stockholm till Göteborg med Tuomas pappa och våra barn, Tuomas 3 syskon. På väg till Tuomas som hålls vid liv med respirator.
Nej!!!